Alltsedan det antika romerska väldet har diamanterna varit flickornas, och även männens, bästa vän. Romaren Plinius d ä (23–79 e Kr) berättade att diamanterna var så åtrådda beroende på deras hårdhet, transparens och ljusbrytande förmåga. Då ska vi komma ihåg att diamanterna inte slipades på samma sätt då som i dag.
Diamanter bars också som talismaner – de ansågs skydda mot förgiftningar och sjukdom, liksom mot galenskap och dödlig fara. Tänk så praktiskt om stenen verkligen hade sådana egenskaper! Diamanten symboliserade också mod och manlighet och bars av furstar för att markera hög status.

Under medeltiden skrev biskopen av Rennes, Marbodus (d 1123), att diamanter hade magiska egenskaper genom att de tog bort alla mardrömmar och att de skyddade mot svarta pestflugor. De var också bra att bära i krig eftersom stenarna lätt kunde förgöra en fiende. Men för att få alla dessa magiska egenskaper skulle diamanten infattas i silver, monteras på guld och slutligen bäras på vänstra armen så att blodet gick mellan diamanten och hjärtat.
Den namnkunniga abbedissan Hildegard av Bingen (1098–1179) författade lärda skrifter om naturhistoria, medicin, musik och poesi. Hon hade noterat att om man höll en diamant i handen så höll den ondskan stången, men det fungerade bäst ifall man samtidigt gjorde korstecknet med andra handen. Diamanter kunde läka sår och lade man den på lögnarens tunga – ja, vips talade han enbart sanning därefter!

DU ÄR DÖDENS OM DU SVÄLJER DEN!
En annan författare, kung Alfons X av Kastilien (1221–1284) som kallades ”den vise”, skrev att om man svalde en diamant så var man dödens. Så det gällde att hålla reda på vad man hade på tungan! Och den möjligen uppdiktade reseskildraren Sir John Mandeville, nu är vi inne på 1300-talet, ansåg att en diamant kunde förbättra sexlivet om den gömdes bland klippor och fuktades av daggdroppar.
Diamanten var också kärlekens sten. Redan när Dante Alighieri skrev sin Divina Commedia 1308–21 noterade han att alla som hade råd växlade ringar i samband med äktenskapets ingående. Diamanten kom att bli trohetens sten på grund av sin extraordinära hårdhet. Ordet diamant kommer egentligen från grekiskan och betyder okuvlig. Vid ett bröllop i Pesaro i maj 1475 skrevs en tillfällighetsdikt som lyder:
Två facklor i en ring av eld
två viljor, två hjärtan, två passioner
sammanflätas vid ett bröllop med en diamant.

På 1500-talet skulle man akta sig för att stirra in i diamanterna – man kunde bli så bländad att man blev solblind. Den berömde guldsmeden Benvenuto Cellini (ca 1500–71) blev en gång felaktigt arresterad och skrev efter att han blivit frisläppt att ondskefulla vakter försökt förgifta honom med diamantpulver. Det är intressant att notera hur mycket vidskepelse som omger diamanterna!

MAGI OCH TRAGEDI
Historiska diamanter omges med magi och ibland också med tragiska levnadsöden. Den diamant vi bäst känner till är Hopediamanten som är en himmelsblå diamant på 44,52 carat. Den har en lång historia, stenen är känd i sitt nuvarande skick sedan 1830 då den inhandlades av den engelske bankiren Henry Philip Hope. Hopediamanten är ursprungligen en del av en stor blå diamant som köptes av solkungen Ludvig XIV och som hamnade i den kungliga skattkammaren där den stals 1791 mitt under brinnande revolution.

Någon gång mellan 1792 och 1812 slipades Solkungens diamant om och fick ungefär det utseende som Hopediamanten har i dag. Ibland kallas den för förbannelsens diamant – men i själva verket är alla hårresande historier om ond bråd död kopplade till stenen bara uppdiktade. Den fanns i familjen Hopes ägo fram till 1906.
1911 såldes den av det pariska juvelhuset Cartier till Washingtons Posts ägare, Edward McLean, vars hustru bar den som en talisman – Hope betyder ju hopp! Mrs McLean erbjöd den som lösesumma för flygaren Charles A Lindberghs kidnappade son 1932, men trots det så släpptes gossen aldrig. 1947 dog mrs McLean av hög ålder varvid stenen köptes av den legendariske diamanthandlaren Harry Winston i New York som i sin tur skänkte den till Smithsonian Institution i Washington 1958. Där har den befunnit sig sedan dess och har beundrats av miljontals människor.

LEGENDEN KOH-I-NOOR
En annan legendarisk diamant är Koh-i-noor, 108,93 carat. Namnet betyder ljusets berg på persiska. Koh-i-noor omnämns första gången 1304, och 1739 förvärvas den av den persiske shahen. Efter flera legendariska ägare kom den i brittiska Ostindiska kompaniets ägo som 1850 skänkte den till drottning Viktoria av Storbritannien och Irland. På uppdrag av hennes make prins Albert slipades den om. Drottningen bar aldrig stenen i sin kröningskrona – hon använde The Imperial State Crown, den kejserliga kronan, eftersom hon också var kejsarinna av Indien.
Enligt legenden får stenen bara bäras av drottningar men inte av regerande drottningar. När Elizabeth, nuvarande regentens mor, blev drottning monterades den in i hennes kröningskrona. Där sitter den fortfarande och väntar på att bli använd av en engelsk monarks hustru. Dock har man diskuterat att Koh-i-noor kanske skulle sändas tillbaka hem till Indien. Vem vet – det kanske blir den ljusbrytande diamantens framtid!

En av världens mest spektakulära gröna diamanter är Dresden, 41 carat, som även kallas Dresden Grünen efter sin otroliga äppelgröna färg. Den finns i Grüne Gewölbe, Gröna valvet, i Dresden. Den hittades i Indien, men dess tidigaste historia känner man inte till. På 1740-talet tillhörde stenen sonen till August den starke av Sachsen, Fredrik August II, som monterade den i ett axelsmycke. Samtliga diamanter i Dresden konfiskerades av ryssarna men 1958 kom de tillbaka till Dresden.

AFRIKAS STJÄRNA
Cullinan I är den hittills största diamanten som hittats, den väger 530,22 carat. Den och 104 andra diamanter har slipats ur en enda med obegripligt stor vikt på hela 3 106 carat hittad 1905 i Pretoria, Sydafrika. Först såldes Cullinan I till regeringen i Transvaal, som i sin tur gav den i gåva till Edvard VII 1907. Stenen har fått sitt namn efter Sir Thomas Cullinan som var direktör för det gruvbolag som fann diamanten. Cullinan I, som är världens största slipade diamant, kallas också Afrikas stjärna och kan beskådas i Towern i London där den sitter infattad i regentens spira.

Tiffany är en magnifik lysande kanariegul diamant på 128,51 carat som ägs av juvelhuset med samma namn i New York. Diamanten brukar vara utställd i en skottsäker monter i deras glittrande butik på Fifth Avenue – en riktig sevärdhet! Det är den största kända gula diamanten i världen. Även den är hittad i Sydafrika, år 1877 eller möjligen 1878. Redan 1879 köpte Tiffany & Co stenen. Många köpare har försökt få diamanten med sig hem men svaret har hela tiden varit nej. I dag har den blivit Tiffanys maskot och lånas ogärna ut ens till de mest grandiosa internationella juvelutställningar. Numera är den försedd med en lustig fattning – på diamantens ovansida sitter en vimsig liten pippi täckt med vita och gula diamanter formgiven av den franska smyckekonstnären Jean Schlumberger (1907–87).

EVIG KÄRLEK
Diamanten symboliserar evig kärlek, vilket innebär att de flesta kvinnor önskar sig en diamantring i förlovnings- eller bröllopsgåva. Förr var det vanligare med släta förlovningsringar, nu säljs det ett mycket stort antal så kallade alliansringar där ett flertal diamanter infattats. Har man varit gifta i hela sextio år så firar man diamantbröllop, det är inte så många förunnat! Och varje månad har försetts med en så kallad månadssten. Den som är född i april är lyckligt lottad – den månaden har tillägnats diamanten. Diamonds are for ever heter det ju i filmen – och visst är det sant!